Jag är som alla andra. Nu kanske de andra barnen börjar tycka om mig och vill bjuda mig på kalas.
Det snöar nu. Stora, tunga, blöta, klibbiga flingor.
Jag blir blöt om mina tassar.
Helt plötsligt fick jag en tanke om att det kanske vore nyttigt att skriva en rad eller ett dussin för att må bättre. Detta fenomen med att det ska vara sunt att få ut sina känslor känns som en dålig ide.
Vem blir lycklig av att höra om mina problem, mina svackor, min ångest?
Ingen vad jag vet, inte ens psykologerna som får betalt för att stå ut med eländet.
Jag personligen blir absolut inte lyckligare av det. Jag må vara lite konservativ men jag föredrar att trycka ned och förneka allt dåligt.
Jag har inte tid att känna efter hur jag mår.
Jag saknar personer i mitt liv. Jag vill inte vara skör eller sårbar.
Det finns inte utrymme för sådana utsvävningar
Jag måste bita ihop, spola lite kallvatten i ansiktet och skjuta iväg ett påklistrat leende.
Peppa mig á la Carolina Klüft.
Vi syns i marschallens skugga, Amen.
