Stockholm i november

 

Allt borde vara bra nu.

Jag har kommit in på den utbildningen jag ville gå på.

Jag bor i centrala Stockholm.

Jag har en fantastisk andra hälft.

Vad är då mitt problem?

Blir så otroligt trött på detta evinnerliga mörker.

Det kommer ständigt tillbaka. Jag vill inte ha med den att göra längre.

Jag har inte tid nu. Alla sömnlösa nätter och apatiska dagar förstör min livsplan.

Idag har det varit en apatisk dag. Jag har legat i min säng och mest haft ångest över att jag inte stiger upp och tar tag i massa saker.

Det är nästan ironiskt hur den mörka spiralen sätts igång.

Här kommer ett litet exempel på en apati-dag:

1. Jag har en planering för dagen med massa ärenden att gå.
2. Jag får panik för att jag inte vet vart jag ska börja.
3. Paniken paralyserar mig och jag lägger mig i sängen.
4. Jag återgår till panikstadiet och blir sedan stressad över att klockan går och jag har inte bockat av allt på min lista.
5. Blir så stressad att jag åter igen blir paralyserad.
6. Ligger i fosterställning med panik i bröstet och kan inte sova för att jag skjutit upp allt till morgondagen.
7. Vankar upp till en ny dag med ny ångest över allt jag inte gjorde dagen innan.

 Nu ska jag borra in huvudet i kudden och hoppas på en bättre morgondag.