Den klassiska ångesten

Allt har gått så bra. Jag har mått bra. Jag tror till och med att jag upplevt känslan av ren lycka.
I kväll är den sköna känslan borta.
Paranoid som jag är så blir jag genast livrädd och bereder mig på att helvetet ska öppna sig igen.
Samtidigt tänker jag omedelbart att "jag är inte konstruerad för att känna eller uppleva lycka".
Jag vill slå mig själv på fingrarna och be mig själv att vara tyst och fortsätta le.
Det är inte läge nu att börja gnälla.
Jag intalar mig att det är allergi eller en förkylning som ger mig en klump i halsen.

Nu är det bara att lägga sig och blunda.
Om så allt mörker kommer att hemsöka mig denna natt skall jag le som aldrig förr.
Jag ska ge alla jag möter ett krampaktigt leende.
Ingen gillar en grå surmulen klump.

Jag vill krypa upp i soffan med varsin kopp te och lyssna på dina råd och lösningar.

I duschen kan ingen se dina tårar

....... våta dröm

Idag har jag varit varje "förnedrarens", arbetsförmedlares, våta dröm. Jag har suttit likt en ostkrok vid min dator och svettats för att uppge korrekta årtal och datum till ett CV. Eller snarare tusen.
Vad har då denna produktiva dag resulterat i? En kopiös mängd åldersnoja, tankar på det förgångna och den ständiga frågan 'Vad har jag gjort av mitt liv?'

I vanlig ordning så har jag lagat middag efter åtta och diskat efter midnatt.Det är min moderna version av en hemmafru.
Först ligger man lite lagom apatisk i sängen eller soffan till kl ett. Sen gör du dina första husliga uppgifter och visar det sig att du inte har några kvar från dagen innan får du hitta på dem. Återgå till apatiskt läge för att sedan tag vid där detta stycke börjar.

Förhoppningsfull på att mina drömmar ska vara utav en mer kreativ och positiv natur än mitt riktiga liv.

Må John Blund kasta glassplitter i dina ögon, Amen.

Staying sober.....

It's true. I'm sober and been that for 43 days today.
Impressive, right?!

Visst låter det tragiskt, inte ens fyllda 23 och redan trött på att vara nykter. Missförstå mig rätt, jag har valt det själv och tänkte fortsätta ett tag till. Det är bara så okristligt tråkigt.
Man kan faktiskt ha riktigt kul om man sitter ensam om man har någon alkoholhaltig dryck till hands.
Jag vet, jag låter som en alkis, men det är i ett sådant samhälle och kultur jag är uppvuxen i.
Det finns en anledning till att vi dricker.

Här är en lista till varför undertecknad inmundigar alkohol:

• Det är gott (dricker ENDAST det som passar mina smaklökar)
• Jag blir glad
• Lugnet infinner sig
• Jag blir mycket kreativ, ibland lite för kreativ.
• Jag gillar rom och goda viner
• Många trevliga samtal har förts över ett glas vin

Ja det är så det är. Det är en dyster värld vi befinner oss i med mycket dålig utsikt.
Det finns för många som sväljer all propaganda och idioti vi matas med via media och internet dagligen.
Det finns 20-åringr som inte vet vem J F Kennedy är, att det dog ca 3500 människor den 11 september 1973 i militärkuppen i Chile. Det är 2156 fler person än 11 september 2001 i USA och då är inte de 1500 personerna som fortfarande är "försvunna" inräknade.

Vart vill jag komma med detta utlägg? Att alkoholen är nödvändig  för att stå ut med alla hjärntvättade zombies. Till den dag då skolor och föräldrar lär sina barn att tänka själva och skaffa egna åsikter behövs alkohol. Det är min personliga åsikt.
Tillsvidare får jag hålla tillgodo med Cola och juice.


Har du inte en vit period av ditt liv, ta ett glas eller två för mig. 

SKÅL!

En bok

Tänkte jag skulle delge er ett lite tips om en bok:

Den är lite som ett stycke sanning i textformat.

Jag måste sova nu men tycks inte kunna sova ensam.

Mitt i min tristess så inser jag att jag står och diskar klockan 01:00. 

Varför? För att jag inte hittar ro i kroppen att ligga i sängen. Jag är dock för trött för att läs. Mina ögon är för tunga. Men jag var tvungen att få ut mig något så det blev genom detta forum.

Tur att katten sover.

Jag såg en hare genom fönstret.

En av alla dessa dagar.

Dag 20 som alla andra i den gråa massan.

Klagosången:
Detta driver mig till vansinnets brant. Jag har varit sjuk och inte ens kunnat träna bort tristessen.
Det är en tidsfråga innan jag börjar aktivera mig med fasadklättring.
Jag mår för ovanlighetens skull väldigt bra i huvudet men inte i kroppen. När jag för en gångs skull är överens med mina egna tankar så måste min kropp göra mig påmind om att jag lever.
Aldrig får man vara nöjd.
Det har varit kallt och jag tror inte på evolutionen för jag vänjer mig aldrig vid kylan.


Kent är åter i mitt liv.
Det känns bra.
De dök upp av en slump i min spellista  och jag omfamnade dem som en gammal vän.
Jag saknar mina vänner där hemma. Det blir så tydligt vissa dagar.
Dock så börjar jag uppskatta två härliga tjejer som gjorde min dag i måndags.

Nu är det det bestämt. En sak mindre att ligga och snurra över i sängen i väntan på maran.

Vi syns i marschallens skugga, Amen