Klagosången:
Detta driver mig till vansinnets brant. Jag har varit sjuk och inte ens kunnat träna bort tristessen.
Det är en tidsfråga innan jag börjar aktivera mig med fasadklättring.
Jag mår för ovanlighetens skull väldigt bra i huvudet men inte i kroppen. När jag för en gångs skull är överens med mina egna tankar så måste min kropp göra mig påmind om att jag lever.
Aldrig får man vara nöjd.
Det har varit kallt och jag tror inte på evolutionen för jag vänjer mig aldrig vid kylan.
Kent är åter i mitt liv.
Det känns bra.
De dök upp av en slump i min spellista och jag omfamnade dem som en gammal vän.
Jag saknar mina vänner där hemma. Det blir så tydligt vissa dagar.
Dock så börjar jag uppskatta två härliga tjejer som gjorde min dag i måndags.
Nu är det det bestämt. En sak mindre att ligga och snurra över i sängen i väntan på maran.
Vi syns i marschallens skugga, Amen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar