Som om ödet varit inblandat så hittade jag denna låt av en slump.
Det är många med mig som kan identifiera sig med denna text.
(Jag vet att du gillar min ångest.)
Det har varit en helg som tagit mycket energi och resulterat i en smärre sömnbrist men jag har ändå nästan känt hur det är att leva.
Efter ett mindre lyckat inlägg så har min läsarkrets fördubblats.
Intressant.
Vad är det med oss människor som gör att vi älskar att frossa i andra kaos?
Ingen vill ha det men alla vill veta om det.
Mår du bättre av att se andras misslyckanden och mörker?
Jag erkänner, jag älskar skadeglädje.
Jag älskar att frossa i tragiska levnadsöden eller grotta in mig i makabra brott.
Varför?
Av den enkla anledning för att då vet jag att någon har det värre än mig och jag får lite självdistans.
Utan andras problem blir man ett självcentrerat monster.
Till dig som läser detta: Det är okej att du myser in dig i andras misär, det gör dig till en bättre medmänniska.
"Får jag så mitt hat i din inre trägård?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar