Får jag trampa på dina ömma tår?

Så just att det var ett bra tag sedan jag filosoferade på intranätet.
Mycket har ju uppenbarligen skett i mitt liv sedan dess.

Jag är numera en ensamstående kvinna med mig själv och lär mig sakta men säkert detta nya liv.
Att vara singel är betydligt mer avancerat än att vara i ett förhållande.
Nu undrar du kanske "Men hur tänker du nu?"
Jo som följer: I ett förhållande vet du exakt vad som förväntas av dig som partner och vise versa men när man blir singel så är allt obestämbart.
Det är som att gå från en hårt styrd diktatur till anarki.
Helt plötsligt är allt obestämt och allt är möjligt eller omöjligt, hur man nu vill se det.
Jag är dock en inbiten förhållande-räv och känner mig som en borttappad vante.
Det är konstigt att laga mat till sig själv och när man ätit klart finns det ingen att tacka för maten.
Hela situationen är lite märklig, i mina ögon-
Jag har många vänner som varit singlar i flera år som alltid säger att det är så skönt att vara själv och slippa ta ansvar för någon annan men det är inte riktigt sant.
När du är singel måste du ta ansvar för eventuelle herrar eller damer som vill "kramas" och det handlar oftast då om personer som du inte ens känner.
Hur gör man för att inte trampa folk på tårna och undvika att framstå som en otrevlig person om man avvisar dessa "kramare"?
Detta är ett i-lands problem men samtidigt så känner jag att det är en underlig situation.
Jag ogillar den inte men det är ett helt nytt pussel att bygga och jag tror att jag saknar några bitar innan jag kan greppa denna nya livsstil.
För visst kan man kalla det en livsstil?

Vad har skett mer? Jo jag har fastnat i en hiss med 18härliga människor i 45minuter.
Det var lite som ett stort psykologiskt experiment.
Plötsligt står man där och tänker direkt "Vem är jag?" (vad tar jag för roll vid ett sådant tillfälle?)
Utan att veta varför så blev jag lite av den som man alltid tycker är så äckligt präktig i alla filmer, dem som ska fixa och lösa problemet.
Jag började direkt tänka på en mycket dålig film vid namn Cube.
Allt löste sig såklart men som jag sa, ett psykologiskt experiment.

Blev nästan antastad av ankor idag och fick lära mig att de är små kannibaler då dom gladeligen åt lite av kycklingen från min sallad.
  
Fuck my Buddha! Livet är underligt.

"Vi syns i marschallens skugga. Amen"